Igår fyllde vår älskade skitunge ett år. Hon fick många fina presenter och mer kommer hon ju få på sitt första kalas på lördag :) Vi började dagen med att bara ligga o mysa och leka tillsammans. Sen städade jag lite och Nora busade hej vilt. Vid tio kom Gunvor och hämtade Nora och de gick ut på promenad. När de kom hem så gick jag o F ut med henne och gick till stan och åt lunch och handlade lite. Nora va trött men ville inte sova den lilla nyfikna sötisen :)

När vi kom hem var det att ta de lite lugnt för sen vid sex kom farmor o farfar farbror o faster. Det var dags för tårta. Nora fick äta själv med händerna och hon tyckte det var smaskens. Men tårtan skulle inte vara fluffig utan platt tyckte hon. Så hon slog på den först innan hon åt den :p  Tror hon tyckte dagen var lyckad för hon ville inte sova ifrån den. Låg i sängen och pratade hela kvällen. Hon somnade nog inte för natten förrän runt elva någon gång. Så ni kan ju gissa vem som ligger o sover hela dagen idag :p

Idag har vi varit på BVC. Nora fick sitt 1 års vaccin. Det gick jättebra. Lite ledsen medans J höll fast henne och under tuden vaccinet sprutades in. Men det gick över så fort. Hon vägde 7390g..100g mindre än sist. Men det är inte konstigt eftersom hon var så dålig länge och så har hon ju börjat krypa som bara den och rör på sig hela dagarna. Så det var inga konstigheter med det. 66.5cm lång var hon och huvudmåttet var bra det med. Nästa besök blir på Neo den 26 maj :)

Hmm undra vart min kalender från förra året är nu då.. så jag inte ljuger för er ^^


Allt började i början av april. Helt plötsligt fick jag svåra buksmärtor. Jag hade så ont så att jag inte ens kunde sätta mig upp från liggande läge. Så jag och Johan åkte in till förlossningen men de kunde inte hitta något fel så vi blev hemskickade igen. Smärtan gick över under natten.

Två veckor senare var det dags igen. Den 19 april åkte jag in ännu en gång med buksmärtor. Denna gången gjorde de en mer ordentlig undersökning med ultraljud och sånt.. men de hittade inget denna gången heller. Jag får åka hem igen. Denna gången går inte smärtan över så vi ringer förlossningen dagen därpå igen. De vet inte vad det kan vara men de säger till mig att försöka röra på mig.. bullshit.. jag kommer ju inte ens upp ur sängen. Det tog 5-10 minuter att ta mig från liggande till sittande läge. Nåt är ju fel.. men de vill inte att vi kommer in utan de sjukskriver mig 1 vecka. Smärtan avtar lite men blir inte helt bra.

00.30 Natten till den 23e april när jag ska lägga mig så bara de forsar vätska ur underlivet på mig. Är det vattnet eller är det bara en väldigt tunnflytande flytning eller är det jag som inte kan hålla tätt.. fast urin borde de ju inte vara eftersom jag precis kissat.. många tankar flög igenom huvudet. Jag ringer förlossningen och de tycker jag ska komma in eftersom de inte låter så bra. Jag försöker få tag i Johan som är på jobbet. Det är inte de lättaste. Jag ringer o ringer men ingen svarar på någon telefon. Tillslut svarar Kata på jobbet och hon springer till Johans avdelning och han kommer så jag får prata med han. Han blir väldigt orolig och kör i 110 hem till mig. Vi åker iväg och i Skara kommer vi på att vi måste tanka vilket vi skyndar oss att göra.

Vid det laget är mina byxor helt plaskblöta mellan benen. Känns inte särskilt härligt kan jag ju inte påstå.

Väl inne på förlossningen får jag göra ctg kruva o de lyssnar på hjärtat och gör ett ultraljud. Allt ser normalt ut. Läkarn tror att det bara varit en tunnflytande flytning men vill ta ett prov ifall så det var bara att lägga sig i gynstolen för första gången i sitt liv. Tänkte inte ens på det då.. när hon tagit klart provet skulle det analyseras i microskop... hon sa att det är nog bara en flytning så vi skulle inte vara oroliga.

Vi får vänta en bra stund men sen kommer hon äntligen. Men hon har en bekymmersam min. Det var vatten. De skickar mig i säng med en gång. Jag får inte ens gå upp på toa. Men självklart blir jag kissenödig och får kissa på ett bäcken. Men det kommer ju inget. Efter många om o men och flera timmar senare får jag igenom att i alla fall få gå på toa. Va skönt det var och vad mycket det kom! Johan sover med mig på förlossningen han är väldigt orolig. Jag med såklart. Vad ska hända nu. Jag är ju bara i vecka 27+2. På morgonen får jag veta att jag ska flyttas till Östra i Göteborg. Jag ska åka ambulanstransport dit i liggande läge och en barnmorska ska hänga med ifall förlossningen sätter igång. Johan åker hem och sover några timmar för att sedan komma till Göteborg och sova där en natt.

24 april. Morgonen börjar med massa prover och ultraljud. Allt ser bra ut men jag läcker fortfarande vatten och de har ingen aning om varför vattnet gick. Johan åker hem och jag får ligga kvar där i min ensamhet.

25 april var det dags för oss att flytta och jag låg i Göteborg helt själv och hade jättetråkigt. Inget att göra och inte ens en tv på rummet. Jag fick bara vara uppe och kissa annars skulle jag ligga ner även när jag åt helst. Det var svårt.

jag låg i Göteborg till den 28e april. De sa hela tiden att jag skulle få åka hem när jag var i vecka 28+0. När dagen ÄNTLIGEN kom visste de inte om jag skulle få åka till Skövde eller ej. De var oroade för flytten. Jag var helt förstörd. Ville inte vara en sekund extra i Göteborg. Det var så långt bort från alla. Det enda positiva var att man fick ha på mobilen och att maten var underbart god. Men tillslut kom glädjebeskedet JAG SKULLE FLYTTAS!!!!

Ambulans tillbaka till Skövde och väl framme ville jag bara komma till mitt Rum och få telefonen inkopplad. Men det tog ju tid såklart. Mamma kom och hälsade på som tur var så det var lite stöd och tröst i alla fall. Men min älskling kunde jag inte få tag i. Det var väldigt jobbigt att behöva göra detta ensam. Jag röntgade nacken för att de skulle kolla att allt var bra ifall jag skulle behövas sövas under förlossningen. Men det var inget att anmärka på där som tur va :)

Tiden i skövde gick så mycket snabbare än i Göteborg eftersom jag fick så mycket mer besök. Älsklingen hade börjat jobba igen men han åkte så mycket han orkade med till mig. Det tog verkligen på hans krafter med allt pendlande o nattarbete och oro. Det var inte lika mycket undersökningar i Skövde som det var i Göteborg utan mest bara kolla så att allt var bra och att det inte kommit några infektioner. Jag fick röntga bäckenbenet och det var det minsta läkaren hade sett i hela sitt liv. Hela tiden hade de låtit som att skulle jag föda nu så är fostret så litet att det inte kommer vara några problem. Men han sa såhär till mig:

Zenita, jag har aldig i hela mitt liv sett så litet bäcken innan. Sätter förlossningsarbetet igång idag så blir det en vaginal förlossningen men startar det imorgon eller senare så blir det kejsarsnitt. Varför det inte blir det idag är för att alla papper måste bli klara så vi får hoppas att det inte sätter igång.

Så nu var det på svart på vitt. Jag fick rätt mot doktorerna som var så säkra på att det inte var någon fara med vaginal förlossning innan vecka 34. Nu var jag i vecka 28 och det var redan risk med det.

Den 4e maj fick jag sån fruktansvärd mensvärk. De tog ett infektionsprov och det låg på 30.. jag hade legat på 11 nån dag innan och det var bra o 30 var alldeles för högt tyckte dem men ville vänta. På natten blev värken värre och jag flyttades till förlossningen. Infektionsprovet fortsätter att öka o ligger på 32 dagen efter. Men de sa att jag skulle få åka upp på BB igen.. men de va så mycket att göra så jag fick bara ligga o vänta o vänta o vänta.. jag hatar verkligen sånt. ville upp till min telefon o tv :p BB hade ju blivit mitt "hem". Ville vara där med all personal man börjat känna för de på förlossningen var bara stressade o otrevliga. jag hade lite småverkar under dagen men CTGt visade inga så de tog de inte på så stort allvar.

Men värkarna blir bara mer o mer regelbunda och ännu mer prover tas. Jag är så sönderstucken att de får inte ut något blod nånstans. Så de går o hämtar en annan sköterska som sätter i en nål i min arm. Hon frågar de andra varför de inte kört ner mig till förlossningen för jag har ju förlossningsrosor på kinderna. 21.00 får jag åka ner till förlossningen och jag ringer efter Johan som kommer såfort han kan. Infektionsprovet visar nu 41! Det bara stiger o stiger! CTG visar fortfarande inga värkar men nu kommer de regelbundet var femte minut. Beslut om att jag ska snittas tas eftersom infektionsproverna bara stiger.

23.00 så börjar alla förberedelser. Kateter sätts in och jag får två olika drop. 23.40 kommer jag till operationssalen och de sätter bedövning. jag börjar domna bort i från brösten och neråt. Snart kan jag inte röra benen längre. Det var en riktig läskig känsla. Såhär känns det att var förlamad tänker jag. De kopplar mig till massa olika maskiner och det kommer hela tiden in mer o mer folk in i salen. Vi är hur många som helst.

00.10 Kommer Nora ut. De hade haft lite svårt att ta ut henne för det visade sig att jag hade två(!) livmödrar. En fullt utvecklad o en outvecklad. Så de fick göra ett större snitt och ett Tsnitt i livmodern. Men allt gick bra. Nora får jag inte ens se. Jag märker inte ens att de tar upp henne. jag hör att dörren öppnas o stängs men tror det är en sköterska som kommer eller går. Då säger läkaren att de just gick ut med mitt lilla barn. jag blev helt chokad. Efter en liten stund kommer narkosläkarn och berättar att jag fått en liten flicka och hon ser ut att vara frisk och stark. jag börjar gråta.

Johan får hänga med Nora när hon åker upp till Neo medans jag får ligga kvar på operationsbordet för att bli igensydd.

När Johan kommer ner igen berättar han att inte var stor. Hon vägde 1360g o var 38cm. Hon var jättesöt men jätteliten. Vi pratar lite o sen somnar vi. Johan somnar en timme innan mig. Jag får bara sova 2.5 timme innan de kommer med frukost på silverbricka. Vi äter o det är jättegott. Vid 10.00 flyttas vi till BB och jag får äntligen komma in till Neo och kolla på mitt lilla underverk. Hon ligger i kuvösen och jag har aldrig sett en sån liten människa föruut. Det går inte ens föreställa sig så liten hon var. Så små händerna var, så små fötterna var. Min lilla docka.

Nu klarar jag inte av att skriva mer. Sitter nästan och gråter. Det är väldigt mycket känslor o det hela. Jag berättar om Neo en annan dag sen eller senare idag..

Hoppas ni orkar läsa allt <3